mussika

när man läser rubriken tänker man "aha, en kille, lite otrohet och smärta.."  Jag önskar att det var så. Att min kille gjort mig illa, för ärligt så är det mer normalt. men nej.

Min mamma en stark 47 årig kvinna som levt på gatan. Som varit narkoman. Som jobbat som frisör. Som blivit misshandlad. Som nästan dött. Vars kille dog. Vars vänner dött. Vars kille dog (igen). Min mamma...

Den här gången skall jag skriva om en händelse. För något halvår sen. Jag och pappa åt middag tillsammans för omväxlingens skull. Vi pratar och skrattar när hans mobil ringer. "****, jag sitter inlåst på toaletten. Ring polisen!" Paniken spreds i hela min kropp och på några sekunder hade jag på mig mina ytterkläder. Jag sprang ut till bilen pappa kom bakom mig med mobilen mot örat. Jag hade panik, ville bara dit. Jag visste vad det handlade om, exakt vem det handlade om. Även fast hon skulle förneka det. när vi kommit fram var han borta. Hon var blodig och jag var någon annan. Jag skrek oförstorliga saker. Hatade mig själv. Ångesten spreds i kroppen. Jag tror att jag just i den sekunden kunde döda mannen som misshandlat henne. När vi kom hem förnekade hon allt. Men jag kommer aldrig att glömma. Ibland när jag ser på henne ser jag den svaga mamman. Trots hennes eviga styrka.