mussika

Jag vill sällan ha uppmärksamhet. Det händer sällan att jag berättar för mina närmsta om mina problem eller att jag överhuvud taget pratar högt om "hur synd det är om mig" eller liknande. En nära vän till mig däremot, hon nästan ber om uppmärksamhet vad vi än snackar om så är det så himla synd om henne, hennes liv hit och dit. Jag har alltid accepterat detta. Accepterat att mina problem inte går att snacka om i hennes närvaro, eftersom hennes problem är ooootroligt grova. (ursäkta ironin)
Hon och jag har länge varit vänner sen hon föddes (vi gick i samma klass när jag blev mobbad, inte fan hjälpte hon mig då, vi var inte ens vänner då eftersom hon var populär och jag var ensam)
hur som helst så är hon ett bra exempel på människor som kräver uppmärksamhet. som sagt, sån är inte jag.

Jag skulle kunna vara sån, skulle kunna skrika till folk "min mamma slog mig igår när jag tog hand om henne eftersom hon var så jävla påtänd" men istället säger jag ingenting. Tiden då min mamma blev misshandlad och tog ut hennes ilska genom att slå mig var jag tyst. När jag egentligen skulle behövt skrika till min pappa "jag behöver hjälp!"

När jag var liten behandlade fröknarna mig lite annorlunda, vissa dagar klappade dem mig på kinden och viskade "jag finns här" Då förstod jag inte varför, "ja, du står framför mig...?". Men nu förstår jag att det var för att jag hade ett helvete hemma. Jag har aldrig velat inse det. Att mitt liv är så farligt har jag aldrig förstått. alla har vi det jobbigt och jag går aldrig före någon annan. 

Så nu utan att försöka dra till mig uppmärksamhet så ska jag berätta om ännu en händelse. Mest för min egna skull men även för den som läser.

När jag var nyss fyllda femton åkte jag och några av mina vänner till grönalund, på vägen hem därifrån ringde min mamma. hon grät i telefonen och lät inte som sig själv. hon sa att hon behövde mig och att jag skulle komma dit så snabbt som möjligt. jag sprang av bussen och sprang till tuben och började att åka mot henne.
När jag kom in i hennes lägenhet såg jag blodet, överallt, i hela köket, på golvet, i badrummet, i soffan, på väggarna. Överallt. min mamma kom emot mig och även hon var täckt med blod, hennes hår var rött och äckligt och i bakhuvudet hade hon ett stort hål. Hela hennes kropp var täckt med blå märken. jag kunde knappt tro det. hon hade blivit misshandlad. Hon kastade glassar på mig, gav mig en vin flaska och tvingade mig dricka upp den. Jag kan fortfarande höra hur hon skriker på mig "DRICK DÅ!" tillslut somnade hon. Då satte jag mig i fönstret och såg ut. Trodde att någon skulle komma, att någon skulle slå mig och min mamma. Tillslut somnade jag. Detta fortsatte i två dygn, tredje dygnet gick jag ut. till gina tricot och köpte ett par shorts. på vägen tillbaka ringde jag min pappa, han var upptagen med sin nya tjejs barn och "hade inte tid att prata" När jag åter igen kom upp till lägenheten svimmade jag. Hade varken ätit eller druckit något på tre dygn och mådde helt jävla uselt psykiskt. Att ta hand om sin alkholiserade mamma är inte lätt.

Nu förstår jag att jag skulle sagt något till min pappa, då var jag rädd. Jag trodde att min mamma skulle slå mig mera om jag sa något. Så jag höll tyst. Sa ingenting till någon, var tyst tills polisen ringde min pappa. Han förstod ingenting och trodde att jag betett mig illa (baxat eller något) Men när han fick reda på vad som hade hänt stöttade han mig till fullo.

Så till alla er som mår psykist dåligt. Det behöver inte ha hänt något speciellt. Ni kanske har dålig självkänsla eller liknande. Prata med någon! det hjälper. tro mig


puss på er, nu ska jag laga middag!