mussika

Eftersom att jag sällan skriver och eftersom jag är så privat i bloggen så tänkte jag skriva ett ganska så personligt inlägg.. Det började med att jag gick in på Jackie Ferms blogg, jag läser den ganska ofta och inspireras alltid av hennes historier. När jag var ung och min mamma var en hemlös missbrukare så trodde jag livet var över. När min plastpappa sen dog i min säng (överdos) var jag helt säker på att jag aldrig skulle bli något. Jag vet att alla ni som har föräldrar som missbrukat eller allmänt misskött sig vet exakt vad jag menar. Man tappar hoppet för sig själv och tror att man aldrig kommer bli älskad igen... Hursomhelst så försökte jag ta mig i kragen och bevisa att jag kunde göra allt det min mamma inte kunde. Jag försökte verkligen stå upp för mig själv. Lärare efter lärare såg ner på mig, snackade skit, sa att jag aldrig kunde bli något, varför? För att jag var en kaxig liten snorunge. Ingen brydde sig om hur mitt vardagsliv hemma såg ut. Jag fick inte umgås med vissa barn för att deras föräldrar visste att jag var dotter till min mor osv. (Vad fan är det för egocentriskt idiotskap  förresten?) Jag var jävligt snäll också, växte upp med att inte ha något men bjöd alltid alla på allt jag kunde. Jag var väluppfostrad  neg och tackade om jag ätit mat hos någon, försökte göra så gott jag  kunde. Men alla såg ner på mig "en knarkares dotter" När min mamma flyttade till sitt första behandlingshem förändrades det lite, folk kommenterade ofta hur snäll, söt och trevlig jag var. Folket där såg aldrig, ALDRIG, ner på mig. Dem såg upp på mig, jag som hade hela framtiden framför mig, som alltid var söt och snäll. Som aldrig bad om något (förutom kapsyler, men det uppskattades bara ;)) Jag trivdes som fan helt enkelt. Mamma lämnade behandlingshemmet efter 2-3 år eller något och flyttade ihop med någon äcklig gubbe. Hon köpte en hund, en schäfer (söt som tusan men otroligt ouppfostrad) och levde med mig, alltid hög men aldrig arg eller ledsen. Jag glömde bort hur det var på behandlingshemmet och hamnade ännu en gång i skiten. Min dåliga själkänsla kom tillbaka, så fort någon sa något till mig kunde jag spricka. Jag började skära mig och det hände flera nätter att jag satte mig på broar eller i fönster redo att hoppa. Livet sög rejält helt enkelt. Min mamma såg mig inte, eftersom hon var hög på affe så visade hon sällan känslor. Jag fick ta hand om mig själv. Min bästa (och egentligen enda) vän lämnade mig och jag började bli mobbad i skolan.
Jag snackade aldrig med någon om hur dåligt jag mådde, hade en soc-kärring som jag ljög för (eftersom mamma bad mig ljuga) och ingen annan. Jag började leka med mig själv, prata med växter och träd, skriva dagböcker osv. Min mamma hade en kille då, vi kan kalla honom P. Han började prata med mig en dag om allt från himmel till jord. Han berättade för mig att han hade haft det svårt som ung och att han kunde se att jag inte mådde bra, han tog ut mig ensam på långa promenader då allt handlade om mig. Ibland så somnade han när vi snackade (horse, affe, heroin) Men det gjorde inget. Jag blev kär på något sett. lycklig över att bli sedd. Han var tillsammans med min mamma i ett och ett halvt år. Och vi träffades så ofta vi kunde, ibland flera dagar i veckan. Han följde med mig till skansen, vi lekte med min hund osv. En dag snodde han en bil för att kunna ta mig till min mormor och morfar. När han och mamma gjorde slut fortsatte vi att träffas. Jag kände mig säker med honom, trygg på något sätt. Mamma ogillade det, mest eftersom han var en narkoman, men med större eftertanke var ju hon också det... Sen så tog det en lång tid. En månad blev till två och vi träffades inte. Jag kände på mig att något var fel. försökte prata med mamma om det men hon bytte bara samtalsämne om och om igen. En dag som jag aldrig kommer att glömma, mamma var nere i skiten igen,lägenheten och alla mina barndomsminnen såsom leksaker, bilder, osv tog staten. Mamma fick komma hem till mig för att träffa mig. Just den här dagen var mamma ner stämd hon såg sorgset på mig om och om igen. - Vi måste prata sa hon. Jag såg på henne, höll för mina ögon och började gråta. Jag visste det. P var död. En lastbilsolycka sa mamma, överdos var faktat.


nästa del kommer om några dagar, blir för personligt i ett inlägg...

jag sitter i min soffa med täcket runt mig och faderns data i knäet. Har värsta huvudvärken och känner mig allmänt borta.. Sitter och funderar, jag fyller nämnligen år snart... blir arton barre, typ vuxen alltså ;) det är alldeles underbart (såklart) samtidigt som jag blir lite rädd. Betyder det här att jag inte kan bete mig lika barnsligt som jag alltid gör? Klart det inte gör.. eller?
anyway....

vad önskar man sig i arton års present?

Nu kan man vinna en bärbar dator hos min favorit blogg (Fokis.se) Även fast man sällan vinner så tänkte jag satsa. Så här är det - Jag fyller snart arton år och bor ensam med min pappa. Vi delar på en 35 kvm liten etta med en data och en tv som bara visar ettan tvåan och fyran, inte så trevligt va? Min pappa spelar ofta poker vilket gör att jag får sitta framför tv,n eller läsa en bok. Om jag hade en egen bärbar dator kunde jag sitta med den men ack. Jag ber en bön för alla de som har det svårt på riktigt. Men håller tummarna för att jag ska vinna. Sen så fyller jag faktist arton om exakt två veckor, skulle inte en bärbar dator vara den perfekta födelsedagspresenten? Sen så vill jag hälsa till dig Anchisa om du läser mitt inlägg, du är snygg, orginell och perfekt. Låt inte någon skvaller blogg eller någon fjortis bloggare som aldrig sticker ut ta dt ifrån dig. Pussen!